Natalie Forsberg | Vimedbarn.se
nattissss

Natalie Forsberg

Annons

Rosa moln? Snarare regnmoln.

Jag ska försöka att berätta om första tiden med Penny. Eller iallafall om hur jag mådde. Var beredd på ett struligt inlägg då denna tid är rätt suddig för mig.

Allt började precis när Penny föddes. Redan när hon kom ut så kände jag att något inte stämde men hur vet man när det är första? Ingen förbereder en på detta och hur kan dom? Alla är ju så olika.

Hon blev ju uppkörd till barnavd. direkt efter hon kommit ut så jag blev kvar själv nere på op. (Läs om förlossningen så vet ni varför jag var där!) i kanske en och en halv timma och där och då hade jag bara en känsla och den var “nu är det äntligen över”.

Efter det så blev jag körd upp till bb för att få samla mig lite. Men jag var inte glad, inte ledsen, jag var ingenting. Allt var tomt bara. Kände inte att jag ville se Penny eller ens hålla henne. Ville bara sova. Men jag åkte ju såklart upp till henne, det förväntades ju jag göra. Jag har ju precis FÅTT barn, jag ska ju vara superglad!! Efter jag sett henne så fick vi åka till vårt rum där vi fikade och sen sov jag.

Dagen efter var min känsla och mina tankar värre. Nu tänkte jag mest att vad fan har vi gjort? vi kan inte ha ett barn! Jag tyckte att allt detta var ett enda stort misstag.

Denna känslan försvann inte och känslan att jag älskade henne och att detta var det största jag varit med om kom inte. Jag väntade på den jag lovar. Skuldkänslorna blev allt större då mitt rationella sinne sa att “du ska älska henne, du ska vara lyckling, lägg dig på dina jävla rosa moln!!” Men mina rosa moln syntes inte till, endast mörka och tunga moln.

Dagarna gick och vi kom hem. Här blev det värre, för nu skulle jag ta hand om ett hjälplöst litet barn som behövde mig och det enda jag vill var att sova och gråta. För nu började tårarna. Dom tog ALDRIG slut. Allt jag gjorde var på ren instinkt. Ge henne mat, byt blöja och håll henne. Hon måste ju överleva.

Efter en vecka hemma var jag så otroligt slut och det enda jag ville var att lämna henne till någon som skulle älska henne och vilja ha henne.

Insåg rätt snabbt att detta inte bara var “BabyBlues” utan att jag förmodligen var påväg in i en förlossningsdepression.

Dagarna gick och jag mådde sämre. Då började jag berätta för folk om hur jag faktiskt mådde och dom flesta i min närhet märkte ju på mig att allt inte stämde.
Jag åt inte och jag var inte speciellt social. I och med detta så blev amningen lidande. Jag orkade inte kämpa för något som inte funkade och flaskan gick ju toppen. Så länge hon fick mat. Mer än så brydde jag mig inte om.

Just där och då kände jag mig så otroligt otroligt ensam. För man SKA ju inte må såhär. Vart är mina rosa moln som alla pratat om och visat på sociala medier. Även jag la ju ut bilder på henne och allt var så puttinuttigt. Men skenet kan bedra och det såg jag rätt snabbt när jag letade.

Och ju sämre jag mådde desto värre blev det dåliga samvetet och då mådde jag ännu sämre. Jag ville ju bara känna en oändlig kärlek.

När jag tänker på detta och ser framför mig hur hon tittar på mig med en blick som idag värmer mitt hjärta medan jag matar henne men som då inte var något allt. Jag kände ingenting.

Efter några veckor kanske 3 så slog jag i botten och då var jag nästan redo att fly landet. Örjan och Penny skulle ha det bättre utan mig. Ha det bättre utan någon som är likgiltig och kall. Men efter detta så blev dagarna lite lättare. Den där tyngden som jag hade i hjärtat var helt plötsligt inte lika tung. Så jag fortsatte att prata och berätta för folk om hur jag mådde och det hjälpte så otroligt mycket.

Idag kan jag bli ledsen över att jag inte fick njuta av första tiden. Att mina minnen av Pennys första veckor i livet är så mörka.

När hon var kanske 3 månader så kom det jag hade väntat på, den oändliga kärleken. Det är det största som hänt mig, inte förlossningen. När man översköljs av en våg av kärlek så man tror att detta överlever jag inte. Hur kan man leva med hjärtat på utsidan av kroppen? (psst, man kan visst det!)

Idag mår jag bättre, kan inte säga att jag är helt ok men blir man någonsin det? Mår man någonsin 100% bra hela tiden?

Jag hade ALDRIG klarat av detta utan Örjan eller min fina familj och mina vänner. Tack för att ni lyssnat och stöttat!

Jag hoppas att en dag i framtiden så ska vi kunna titta tillbaka och fundera på varför vi någonsin skämdes över att må sähär, att alla faktiskt inte mår toppen efter att man fött.

Och till er där ute som känner att tunneln inte har något slut. Det blir bättre. Men det kan ta tid och be om hjälp. Spöken blir ofarliga i dagsljus så prata om det. Med alla du kan. Eller sök professionell hjälp om det behövs.

Nu blev det långt. Hoppas det hjälper någon. Tack och godnatt <3

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats